Aphantasia: En essä om ingenting

Om du vill se världen på ett nytt sätt, har jag en enkel övning för dig:

1. Stäng ögonen.
2. Föreställ dig ett bord.
3. Föreställ dig en boll som rullar av bordet.

(Allvarligt, innan du läser vidare, gör detta nu. Jag väntar.)

Klar?

Svara nu på följande två frågor:

1. Vilken färg hade bollen?
2. Vilken färg hade bordet?

Om du är en typisk person svarade du förmodligen att bollen var röd, gul eller blå. Jag har också hört mer detaljerade beskrivningar av bollen, som gul med blå ränder.

För bordet kanske du tänkte på en färg, eller ett material som trä. Du kanske till och med valde en specifik träsort, som furu eller ek.

Nu, för vissa av er, kan svaret vara mer som mitt…

Jag ser ingenting.

Bollen är inte blå, röd eller gul. Den är inte där.

Ingen boll. Inget bord. Ingenting alls.

Nu, jag förstår självklart koncepten boll, bord, och vad som händer när en boll rullar av ett bord, men jag kan inte stänga ögonen och se dem.

De är. Bara. Inte. Där.

(Jag ser inte bara inga bilder, jag ser inga trådramar eller något alls.)

Om du erbjöd mig en miljon dollar för att föreställa mig en boll som rullar av ett bord, och se bilderna i mitt sinne, skulle jag inte kunna göra det.

För mig är “föreställa sig en boll som rullar av ett bord” likvärdigt med “konceptuellt förstå en boll som rullar av ett bord”, inte “skapa en bild eller film i ditt sinne av en boll som rullar av ett bord”.

Det gäller inte bara bollar och bord heller.

Jag kan inte föreställa mig min frus ansikte. Eller min sons. Jag vet hur de ser ut, förstås. Jag kan bara inte stänga ögonen och se dem, även om jag har tittat på min frus ansikte i ungefär trettio år, och min sons i ungefär tjugo. Samma sak med mitt eget ansikte: Jag vet hur jag ser ut, och jag känner igen mitt passfoto, men jag kan inte “föreställa” mig det.

När jag stänger ögonen ser jag bokstavligen ingenting.

Det visar sig dock att jag inte är en speciell unik snöflinga. Istället är detta ett sätt som många människors sinnen fungerar på. Det har till och med ett namn:

Aphantasia

Jag lärde mig att Aphantasia var en sak, och att jag hade det, för ungefär fyra år sedan när jag tittade på The Queen’s Gambit med min fru. Det finns en scen där huvudpersonen, schackundret Beth Harmon, ligger i sängen, påverkad av droger, och spelar schackpartier på taket.

Jag påpekade att jag inte alls kunde göra det. Min fru sa att hon kunde¹.

Detta var chockerande!

Var hon en Avenger? Eller någon som en Sherlock Holmes-skurk som kunde konstruera ett “minnesslott” av minnen, och gå runt inuti det?

Nu var jag mycket intresserad av att upptäcka att min fru hade superkrafter. Efter att ha diskuterat det mer, verkade det dock som att det faktum att jag inte kunde “föreställa” mig något möjligen var anomalin. Några minuter på internet senare, en artikel och en reddit-tråd bekräftade att detta verkligen var fallet.

Behöver jag säga att detta var en stor överraskning.

Var jag defekt?

Trots allt, att inte kunna göra bilder i mitt sinne betyder att—strikt sett—jag har ingen fantasi. Eller åtminstone att jag inte har den fria “Brainflix”-typen av obegränsad film-maskin som många verkar ha med sina fantasier. Och människor verkade värdera sina fantasier. Om jag hade en, skulle jag förmodligen också göra det. (Jag kan dock inte föreställa mig hur det skulle vara!)

Men förutom att missa all underhållning, var jag fundamentalt begränsad som människa som ett resultat?

Var detta lika mycket av en funktionsnedsättning som att vara blind eller döv? Trots allt har jag två fungerande ögon, men jag har inget “inre öga”.

Ännu värre, var det en kognitiv begränsning?

När jag fick veta att jag hade Aphantasia, tänkte jag ganska snabbt på Einstein. Trots allt var Einsteins mest kända citat detta:

“Fantasi är viktigare än kunskap.”

Första gången jag såg detta citat var troligtvis på någon sovrumsvägg under första året på universitetet, på en affisch med bilden av Einstein som räcker ut tungan. Du kanske har sett samma affisch: det är en ganska populär bild av Einstein, och det är hans mest kända citat.

Nu var Einstein antagligen den mest lysande personen som någonsin har levt. Så var den smartaste personen i mänsklighetens historia i princip postumt räckande ut tungan åt mig och sa att jag i grunden var en begränsad, defekt och bristfällig person?

(Självklart skulle jag aldrig bli Einstein ens med fantasi - och det skulle inte du heller, oavsett hur bra din fantasi är. Men när jag fick veta att jag inte hade någon fantasi, ville jag få en uppfattning om hur viktigt det var vad jag saknade. Och enligt Einstein var det väldigt viktigt.)

Ärligt talat, jag var ganska förkrossad över detta ett tag.

Men självömkan är en last, och jag har funnit att två av de bästa sätten att komma ur det för mig är introspektion och att lära mig mer.

Så, om jag skulle bli deprimerad över vad Einstein sa, skulle det hjälpa att lära mig mer, att få en mer fullständig version av vad han faktiskt sa. Trots allt kanske det var ännu värre! Kanske var hela citatet något i stil med “Fantasi är viktigare än kunskap, och om du inte kan göra detaljerade mentala bilder bör du tillbringa ditt liv med att städa toaletter.”

Nu blir det riktigt intressant. Det finns en bra artikel om ursprunget till Einsteins citat, som börjar med den första versionen av det i en intervju från 1929 för Saturday Evening Post, och sedan citerar den fullständigare formuleringen från 1931. Detta var utbytet från 1929 citerat i artikeln:

Einstein: “Jag tror på intuitioner och inspirationer. Ibland känner jag att jag har rätt. Jag vet inte att jag har det. När två expeditioner av forskare, finansierade av Royal Academy, gav sig iväg för att testa min relativitetsteori, var jag övertygad om att deras slutsatser skulle stämma överens med min hypotes. Jag blev inte förvånad när förmörkelsen den 29 maj 1919 bekräftade mina intuitioner. Jag skulle ha blivit förvånad om jag hade haft fel.”

Viereck: “Så du litar mer på din fantasi än på din kunskap?”

Einstein: “Jag är tillräckligt mycket konstnär för att fritt använda min fantasi. Fantasi är viktigare än kunskap. Kunskap är begränsad. Fantasi omfamnar världen.”

Einsteins inramning av vikten av fantasi speglades i hans senare fullständigare formulering från 1931:

“Ibland känner jag mig säker på att jag har rätt utan att veta varför. När förmörkelsen 1919 bekräftade min intuition blev jag inte det minsta förvånad. Faktum är att jag skulle ha blivit förvånad om det hade visat sig vara annorlunda. Fantasi är viktigare än kunskap. För kunskap är begränsad, medan fantasi omfamnar hela världen, stimulerar framsteg, ger upphov till evolution. Det är, strikt talat, en verklig faktor i vetenskaplig forskning.”

Ur mitt perspektiv är de fullständiga versionerna av båda dessa citat fantastiska! Jag har också intuitioner och inspirationer - och som mina anställda skulle kunna berätta, känner jag mig ofta säker på att jag har rätt!

Idén att ens intuitioner och inspirationer är viktigare än bara de experimentella observationerna som gjorts hittills är något jag håller med om. Ännu bättre, att ha dessa intuitioner och inspirationer är något jag kan göra. Mina intuitioner och inspirationer är lika verkliga för mig, men de är enbart konceptuella, utan de mentala bilderna som följer med dem.

Så, Einstein sa inte vad någon förstagångsstudent med denna affisch skulle tänka. I grunden gjorde han bara en poäng om vikten av intuition och inspiration. Och intuition och inspiration är tillgängliga för alla, med eller utan mentala bilder som följer med dem.

Under de senaste åren sedan jag fick veta att jag hade Aphantasia, har jag tänkt en hel del på det. Jag har kommit till insikt att, som med i princip allt i livet, så finns det kompromisser.

Att inte kunna göra bilder i mitt sinne har faktiskt ett antal fördelar. Till exempel tänker jag snabbt. Detta var särskilt sant när jag var ung, men det är fortfarande relativt sant nu, i slutet av fyrtiotalet.

När jag växte upp kände jag mig intellektuellt säker, inte på något sätt defekt. Jag lyckades bra akademiskt, tog examen med högsta snitt från en av de bästa gymnasierna i den kanadensiska provinsen Saskatchewan, och vann ett antal universitetets ingångsstipendier. En av mina lärare skrev ett rekommendationsbrev där han prisade min “naturliga, otroliga intelligens” och sa att jag skulle lyckas med vad jag än försökte.

Jag provade många saker på universitetet.

Akademiskt gick det bra för mig; jag tog kurser från flera avdelningar medan jag försökte lista ut vad jag ville göra med mitt liv. Kraven för att få en kandidatexamen i naturvetenskap var 60 poäng (med en termins kurser som var 1,5 poäng och helårskurser som var 3 poäng), och jag tog examen med 84 poäng – nästan 2 extra års kurser. Jag slutade med en dubbel major i datavetenskap och psykologi. Jag lade till datavetenskap som huvudämne halvvägs: Jag var en tredjeårs psykologistudent och tänkte att jag skulle gå på forskarskola i kognitiv psykologi. Min professor i kognitiv psykologi sa till mig att om jag ville göra något stort inom kognition borde jag också ha matematik som huvudämne. Jag sa till honom att jag inte älskade matematik, och frågade “Hur är det med datavetenskap?” (Vid den tiden hade jag aldrig tagit en kurs i datavetenskap, eller ens skrivit en enda rad kod.)

Han tänkte ett ögonblick, strök sin haka och svarade: “Nittio procent lika bra.”

Fyra ord kan förändra ett liv.

Det visade sig att jag älskade programmering, och att det passade min mycket abstrakta, bildlösa hjärna mycket bra! Så jag hamnade i Silicon Valley istället för forskarskolan, och senare flyttade jag tillbaka till Kanada och grundade Leanpub.

Aphantasia beskriver delvis hur min hjärna fungerar. Om jag gillar hur min hjärna fungerar, då kan jag logiskt sett inte ogilla Aphantasia.

Förutom att kunna tänka snabbt, kan jag också somna verkligen snabbt. Min fru hatar mig för det.

Jag somnar vanligtvis på två till tre minuter. Jag lägger mig bara i sängen, vänder mig på höger sida, justerar kudden, stoppar täckets kant mellan benen, slutar tänka och somnar. Ibland blir jag avspårad om jag finner mig själv planera, schemalägga eller tänka igenom någon kod eller ett beslut. Om det händer tar jag bara ett djupt andetag … och sen slutar jag bara tänka. (Dessutom sover jag med en ögonmask, öronproppar och en näsremsa. Kontrollera dina ingångar.)

En sak jag inte gör när jag somnar är att “räkna får”.

Jag är säker på att du vid det här laget kan förstå varför den idén inte alls skulle ge någon mening för mig. För mig är att räkna får “1 får. 2 får. 3 får.” Hur skulle det kunna hjälpa? När jag växte upp verkade idén att räkna får på något sätt skulle göra det lättare för mig att somna bara bisarr. Jag fyller inte mitt sinne med, säg, tecknade får med stora ögon från Serta madrassreklam som hoppar över ett tecknat staket. Men jag insåg inte att andra människor faktiskt kunde göra det.

Jag antar att om du gör bilder i ditt sinne är anledningen att räkna får att ersätta potentiellt stimulerande, distraherande eller störande bilder med några oskyldiga. Och vad kunde vara mer harmlöst och lugnt än glada, fluffiga får som hoppar över ett staket? (Tja, jag antar att det inte skulle vara oskyldigt för en herde. Kanske somnar de genom att räkna alla får som stannar kvar i sina inhägnader?)

Om du gör lugna, avslappnande bilder i ditt sinne, så försvinner troligen dessa bilder så småningom, och du kan sedan slappna av och somna. Tja, för mig är det grundläget när jag stänger mina ögon. Det är ingen speciell prestation. Det händer omedelbart.

På samma sätt, överväg idén om en “lycklig plats”. Jag har hört att när folk försöker koppla av eller meditera, blir de ibland tillsagda att föreställa sig själva på sin lyckliga plats. Det har aldrig gett någon mening för mig. Försöker du inte bara rensa ditt sinne? Varför måste du tänka på något specifikt för att göra det?

Men när jag väl insåg att när många människor stängde sina ögon hade de bilder eller filmer som spelades upp i sina sinnen, då förstod jag äntligen:

Du måste stänga av filmerna.

Det måste vara så svårt.

För mig är dessa filmer bara obefintliga. Jag stänger mina ögon och det är tomt. Inte svart, tomt. Ingen färg, inga bilder, ingenting. När allt kommer omkring, när jag stänger mina ögon träffar inga fotoner mina näthinnor. Hur skulle jag kunna förvänta mig att något annat händer?

Det finns definitivt en slags frid i detta. När jag stänger mina ögon börjar jag med tomhet. Bokstavligen, ingenting finns där. Inga bilder behöver stillas, eller ersättas med får, eller någon lycklig plats. Som standard.

Jag är verkligen ingen Zen-munk, men när det gäller att stilla mitt sinne och somna, eller bara ta ett ögonblick för att återställa, är jag upplyst.

Så, varför skriver jag denna essä?

Först, för mig själv. Jag anser att det är viktigt att försöka tänka så klart som möjligt, särskilt om sina egna tankar. Att lära mig att jag hade Aphantasia var naturligtvis mycket intressant för mig, och att skriva denna essä hjälpte mig att förstå mig själv bättre. Dessutom är jag normalt inte så här personligt sårbar. Så detta är lite som avslagsterapi, men på global skala.

För det andra, för andra personer som har Aphantasia. När jag först fick veta att jag hade Aphantasia hade jag några mycket mörka tankar om det. Min förhoppning är att om detta beskriver dig, kan denna essä hjälpa dig att komma förbi dem.

För det tredje, för neurotypiska personer utan Aphantasia. (Ja, de flesta av er.) Jag tror faktiskt att denna essä kan vara av intresse för er också. När allt kommer omkring, från att ha pratat med ett antal av er om Aphantasia under de senaste fyra åren, verkar det som att många av er verkligen tycker att era fantasier är viktiga för hur ni lever era liv. Så, kan ni föreställa er hur det är att inte kunna föreställa sig? Och vilka konsekvenser det skulle ha på hur ni skulle tänka och leva?

Kanske vid slutet av essän kommer ni att kunna det.

Min avsikt med denna essä är att dela mitt perspektiv med er, så att ni kan förstå inte bara mitt perspektiv, utan även ert eget perspektiv bättre.

Det jag försöker uppnå här är något jag kallar intellektuell empati.

Jag har aldrig blivit formellt diagnostiserad, men jag är mycket säker på att jag också är någonstans på autism-spektrumet. Så, jag är dålig på den intuitiva typen av empati som kommer naturligt för många människor, ungefär som att stå upp kommer naturligt för nyfödda hästar. Men det jag saknar i “hästempati”, försöker jag kompensera med intellektuell empati, den typ av empati som kommer från introspektion om ens egen position och andras. Så intellektuell empati är vad jag försöker uppnå här.

“Känn dig själv,” trots allt.

Jag vill också dela mitt perspektiv när jag försöker förstå hur det är att inte ha Aphantasia, eftersom några av mina tankar förmodligen kommer att vara helt främmande för er. När allt kommer omkring har jag ingen direkt erfarenhet av vad så många människor säger sig kunna göra. Jag tror på dem, förstås, men det är fortfarande något som är fundamentalt främmande för mig.

Detta kan få er att ha intressanta tankar själva, och då kan ni förstå er själva bättre också.

Men den första frågan ni kanske undrar över är en uppenbar fråga:

Hur kunde jag inte veta att jag hade Aphantasia?

Mer specifikt, hur kunde jag ha kommit in i mina medelåldrar utan att veta det? Ett intressant perspektiv på det kommer från en rumskompis jag en gång bodde med.

För nästan trettio år sedan, när jag gick tredje året på universitetet, hade jag kortvarigt en rumskompis vi kan kalla W. Nu, W var riktigt smal.

Varför?

Jo, W hade bokstavligen inget luktsinne. Så, för W, var mat något han åt när han var hungrig, och han slutade omedelbart när han inte längre var hungrig. När allt kommer omkring, om du inte har något luktsinne, är smaken ganska grundläggande, och mat är ganska tråkigt. Så, du kommer inte att äta för nöjes skull och du slutar äta så snart din hunger är mättad. (Kanske är den verkliga lösningen på fetmaepidemin näsproppar?)

Hur som helst, för W var mat bränsle, inte njutning.

Förmodligen tog det honom tills han var tolv innan han insåg att lukt var något människor faktiskt kunde göra, och att han inte kunde göra det.

Vet du hur han lärde sig detta?

Han frågade någon vad som var så speciellt med pruttar.

(Tänk på det! Utan luktsinne är en prutt bara ett ljud som människor ibland gör. Vad skulle vara så speciellt med det?)

Men det är verkligen intressant att kunna gå igenom elva år av livet utan att veta att lukt var något människor faktiskt kunde göra. Trots att det finns ledtrådar överallt i vårt språk!

Däremot, för mig att gå igenom över fyrtio år av livet utan att förstå att “visualisera” faktiskt var något människor kunde bokstavligen göra, genom att skapa faktiska bilder i sina sinnen, är mycket mer okunnigt om sig själv! Jag menar, det finns ledtrådar överallt i vårt språk om det också, och jag lyckades komma igenom mina tjugo- och trettioårsåldrar utan att förstå det!

Visualisera världsfred. Visualisera användningen av dina blinkers. Använd din fantasi. Och, förstås, fantasi är viktigare än kunskap.

Hur kunde jag inte förstå?

Vad skulle “visualisera” ens betyda, om inte bokstavligen det?

I efterhand tror jag att jag måste ha tolkat “visualisera” som “konceptuellt förstå”, inte “skapa en bild i ditt sinne”. Eftersom, återigen, hur skulle någon kunna göra det? (Förutom någon Sherlock Holmes-skurk som använder sig av sinnespalats, som, eftersom de gör något anmärkningsvärt, måste vara onormala, eller hur?)

Ironiskt nog var både W och jag psykologistudenter vid den tiden. Och medan W hade upptäckt att han inte hade något luktsinne vid tolv, tog det mig tills första året i psykologi att upptäcka att jag förmodligen hade Aspergers syndrom. (Då ansågs det vara annorlunda från autism, eftersom autism inte hade fått sin befordran till autismspektrumstörning, eller ASD.) Jag insåg att Aspergers förmodligen förklarade en hel del om mig själv och min upplevelse i världen. Men jag upptäckte inte att jag hade Aphantasia, förmodligen för att jag inte upptäckte Aphantasia: det hade inte fått ett namn ännu på 1990-talet, när jag gick på universitetet.

Så, om du någonsin tror att det inte finns något att upptäcka, föreställ dig detta: vissa saker är möjliga att upptäcka genom ren introspektion, tillsammans med samtal med andra människor! (Nå, du kanske kan föreställa dig det. Jag kan definitivt inte!)

Om du inte tror att det är möjligt att upptäcka något bara genom att tänka och prata, tänk på det märkliga fenomenet med inre monologer.

Det visar sig att det finns något som kallas en “intern monolog” eller “inre monolog”.

För några månader sedan pratade jag om Aphantasia med min Leanpub-medgrundare Len, och han började prata om sin inre monolog och hur förvånad han var över att nyligen ha fått veta att vissa människor inte hade en. Från sättet han beskrev sin inre monolog på lät det helt galet för mig. Nu påstod han att den tjänade honom, så jag antar att den gör det, men det lät verkligen konstigt.

Nu var detta också lite av en meme på internet nyligen, så jag antar att detta är en annan situation liknande Aphantasia: förmodligen har många (eller till och med de flesta) människor en inre monolog, och om de har det, tycker de uppenbarligen att den är viktig för dem. Så nej, jag tror inte att jag har en inre monolog heller. Och till skillnad från förmågan att se bilder i mitt sinne, tror jag inte ens att jag skulle vilja ha en inre monolog. Ärligt talat, världen är tillräckligt bullrig som den är.

(Också, jag är mer en visuell person än en auditiv person, så att missa något visuellt verkar som en mycket större förlust.)

Nu är detta en essä om Aphantasia, inte inre monologer, så jag kommer inte att säga mycket mer om dem. Men det finns några saker som är värda att notera:

Först, jag är ganska säker på att jag inte har en inre monolog, om jag inte missförstår vad en sådan sak är totalt. (Jag kan titta på dessa ord och höra dem utan att röra min mun, men jag tror inte att det är vad en inre monolog är.)

För det andra, jag kan tänka perfekt bra utan en inre monolog. Jag känner ärligt talat inte att jag missar något.

För det tredje, jag kan kommunicera effektivt utan en inre monolog. Jag behöver inte mentalt säga eller ens tänka saker i förväg innan jag säger eller skriver dem. Detta är en annan av mina egenskaper som irriterar min fru: hon kommer att berätta något som någon sa till henne, och jag kommer omedelbart att komma med en slagkraftig replik, och hon kommer att säga att hon önskar att hon hade sagt det då. Utan en inre monolog, jag tänker inte innan jag talar. Jag talar i hela meningar och stycken, men jag tänker inte ut dem först. De kommer ut så, omedelbart och fullständigt formulerade. Också, eftersom det är mindre fördröjning, finns det mindre risk för l’esprit d’escalier.

Nu, ibland backar jag när jag talar (eller skriver), antingen för att lägga till nyanser eller för att gå in på sidospår—och jag gör detta mer, som just nu, när jag blir äldre—men jag tror inte att detta är relaterat till min brist på en inre monolog. Jag tror att det beror på att jag känner en starkare önskan att berätta relaterade historier när jag åldras. Eller kanske beror det på att jag hjälpte till att uppfostra en mycket intelligent son (som också kan göra bilder i sitt sinne), som ständigt skulle debattera och avbryta mig, så jag tror att jag har internaliserat att försöka förebygga motargument. Eller kanske beror det på att jag gillar sidospår, och jag har blivit lite självindulgent när jag blivit äldre. Ärligt talat, det är förmodligen allt ovanstående.

Slutligen, att inte ha en intern monolog kan eller kanske inte är korrelerat med Aphantasia. Jag har inget sätt att veta, men jag har en känsla av att det finns en positiv korrelation. (Det är faktiskt därför jag tar upp det här, för att vara ärlig.) Detta skulle vara en intressant sak för någon att undersöka som en doktorsavhandling. Min antagelse är att det finns ett underliggande mentalsystem som fungerar både i visualisering och i inre monologer, och att Aphantasia är korrelerat med att inte ha en inre monolog. Och om du vill jaga efter ännu fler korrelationer, skulle du också kunna leta efter en korrelation med att vara någonstans på Autism-spektrumet, som jag förmodligen är.

Förstå att de flesta människor har bilder, teckningar eller filmer som körs i deras sinnen, vänder jag mig nu till Sixtinska kapellet.

Jag har sett det två gånger i mitt liv, en gång som barn och en gång som vuxen. Båda gångerna blev jag föst genom det som ett får—men inte ett Serta tecknat får som hoppar över något. Första gången var så länge sedan att det inte hade rengjorts än, så det såg väldigt seriöst ut och som mycket arbete. Andra gången hade det rengjorts, så det såg mycket ljusare och levande ut.

I båda fallen förstod jag inte riktigt poängen. Varför skulle en kyrka lägga ner så mycket arbete på vad som fanns i taket?

Men om de flesta i församlingen kunde skapa bilder i sina sinnen, då när de tröttnade på predikan och stirrade i taket, skulle dessa bilder fastna rakt i deras sinnen och stanna kvar där.

Nu förstår jag Sixtinska kapellet och religiös konst i allmänhet mycket bättre – i termer av varför en religion skulle gå till all denna ansträngning för att antingen skapa den eller förbjuda den. Det måste vara riktigt kraftfullt för vissa människor. För mig, å andra sidan, har nästan all religiös konst inte haft någon effekt alls, förutom att jag var förbluffad över Michelangelos La Pietà. (Allvarligt: hur kunde någon skapa det där med marmor?)

Jag finner att jag kopplar mer till Zen-trädgårdar än till traditionella religiösa bilder. Medan jag inte kan stänga ögonen och visualisera Zen-trädgårdar heller (inte ens den som var ett bakgrundsbildval på macOS, trots att det var min skrivbordsbakgrund länge och att jag har sett den personligen), känner jag mig som mest lugn och fokuserad när jag tittar på dem.

Liksom religion använder litteratur också bildspråk. Faktum är att nu när jag förstår Aphantasia, förstår jag bildspråk i litteratur mycket bättre. (Tänk bara på vad ordet “bildspråk” egentligen betyder, på en djup nivå!)

När jag läste skönlitteratur kunde jag aldrig förstå varför en författare skulle fortsätta och beskriva hur en person eller plats såg ut. När jag förstod att min fru faktiskt kunde se personen eller platsen som beskrevs, ändrade det allt för mig. Författaren skapar bokstavligen filmer i läsarnas sinnen, men med ord!

När min fru berättade för mig att hon kunde se människorna eller platserna som beskrevs, blev jag ärligt talat förbluffad. Strikt taget finns det inte tillräckligt med information i orden för att skapa någon scen. Inte ens nära. Mängden uppfinning som sker när en läsare visualiserar något en författare beskriver är otrolig. Min fru läser mycket långsammare än jag. Jag brukade inte förstå varför, och jag retade henne ibland för det. Nu när jag förstår att hon skapar hela filmer medan hon läser, är jag chockad över att hon läser så snabbt.

Jag förstår nu också varför många kulturer historiskt sett förbjöd böcker de ansåg vara oanständiga. Böcker kan vara mycket mer oanständiga om människor skapar livliga bilder eller filmer i sina sinnen! Men om man tänker på detta så opartiskt som möjligt, är den verkliga frågan om den verkliga oanständigheten kommer från författarens fantasi, eller från läsarens!

Jag gillar att resa, vandra och ta bilder. Nu, med tanke på att jag inte kan stänga ögonen och teleportera mig in i mina minnen, kanske du frågar:

Varför bry sig?

Varför gå någonstans eller göra något om du inte kan återuppleva det i din fantasi efteråt?

Det är sant att vissa ögonblick är verkligen underbara, och det är en uppenbar nackdel att inte kunna visualisera dem efteråt.

Men om du är verkligen i nuet, spelar det ingen roll om du kan återuppleva det efteråt. Om det inte var värt att leva, är det inte värt att återuppleva. Och om du är upptagen med att återuppleva dina nuvarande ögonblick vid ett senare tillfälle, är du inte i de nuvarande ögonblicken.

Eller om du är på din telefon, är du inte riktigt i något ögonblick – varken förflutet, nutid eller framtid.

Det är därför jag försöker vara antingen helt fokuserad på nuet (när jag är i ett flow-tillstånd, till exempel när jag kodar eller skriver), eller helt fokuserad på framtiden (till exempel när jag planerar eller fattar beslut). Jag minns att jag läste ett blogginlägg av Derek Sivers, där han pratade om hur människor antingen är nutidsfokuserade eller framtidsfokuserade. Jag tror faktiskt att för människor som kan visualisera starkt, är den verkliga faran att vara fokuserad på det förflutna. Om du spenderar mycket tid på att återuppleva det förflutna, försummar du både nuet och framtiden.

Jag har ett par promenader i mitt grannskap som jag gör, som sträcker sig från 5 till 10 kilometer. Jag vet hur de ser ut, men jag kan inte se dem om jag inte antingen tittar på en bild eller faktiskt går promenaden. Nu är jag otroligt lyckligt lottad att bo mindre än tre kilometer från en fantastisk havsutsikt. Så, varje dag kan jag gå dit och se den – men jag kan inte se den om jag inte gör det.

Går jag till havet varje dag på grund av detta, vilket leder till att jag är i otrolig hälsa?

Tyvärr, nej. Istället arbetar jag för mycket. Men jag tror att jag går på dessa promenader oftare än jag skulle om jag inte hade Aphantasia. Det är samma sak med vandringsleder: det finns ett par riktigt fina vandringar nära mig, och jag njuter alltid av dem när jag gör dem. Man skulle kunna argumentera att det kunde vara en fantastisk hälsoknep för mig att bara aldrig ta bilder: då skulle jag behöva gå ut mer för att se de vyer jag älskar och inte kan visualisera. Men å andra sidan, ärligt talat, vill jag fokusera på mitt arbete, så bilderna är väldigt trevliga att ha. Du gör vandringen en gång, och skrivbordsbakgrunden är för evigt!

Detsamma gäller resor: Jag älskar att resa, även om den kärleken under de senaste fyra åren mest varit teoretisk, inte tillämpad. Även om jag inte kan teleportera mig själv till platser i mitt sinne eller se dem när jag blundar, vet jag hur platserna ser ut och hur det känns att vara där. Jag vet inte om det är mer eller mindre njutbart att vara en återkommande resenär med Aphantasia, men jag vet att jag gillar det.

Ur ett yrkesmässigt perspektiv har Aphantasia haft några anmärkningsvärda effekter.

För det första är jag väldigt bekväm med abstraktion. Som standard är allting mer abstrakt för mig än för de flesta andra människor. På grund av detta var det enkelt att lära sig algebra, och jag tog verkligen till mig dataprogrammering. Däremot har det alltid varit mindre intuitivt för mig att hantera 3D-former. Och jag kommer definitivt inte att bli Nikola Tesla, som uppfinner saker i mitt sinne utan att bygga dem. (Hans beskrivning av att göra detta verkar vara exakt motsatsen till Aphantasia. Kanske är fantasi ett kontinuum, med Aphantasia i ena änden och Nikola Tesla i den andra?)

När det gäller 3D-miljöer har jag en god konceptuell förståelse av vägbeskrivningar. När jag bodde i Silicon Valley kunde jag enkelt navigera mig till motorvägarna, även om jag har mycket mindre minne av var specifika landmärken finns än min fru. Till exempel, om du skulle parodiera hur vi gav varandra vägbeskrivningar, är hennes i princip “kör ner på vägen, sväng vänster vid det stora trädet förbi den affären med den röda markisen, etc.”, medan mina är “nåväl du är här och motorvägen är där borta så du behöver bara fortsätta göra saker som är riktiga åt de två riktningarna tills du får en påfart”.

Jag tyckte alltid att hennes sätt att tänka på vägbeskrivningar var helt bisarrt. Nu inser jag att många fler människor är som hon än som jag, och varför hon ger vägbeskrivningar på det sättet hon gör.

Dessutom, även om jag klarar mig bra i en stad, går jag alltid åt fel håll ut ur en butik i ett köpcentrum. Seriöst, ett rättvist mynt skulle göra det mycket bättre än jag. Eller om jag bara kom ihåg att alltid ändra mig när jag gick ut ur en butik, skulle jag vara bra. (Min fru har naturligtvis nästan alltid rätt här.)

Jag skrev första utkastet till denna essä på en 10-timmars flygning från Vancouver till Tokyo (en flygning till Asien, Aphantasia).

När jag började skriva hade jag varit på flygningen i cirka 4 timmar och just tittat klart på GODZILLA MINUS ONE / MINUS COLOR. Sedan hade jag cirka 6 timmar kvar att sitta där, utan möjlighet till internetåtkomst och utan möjlighet att prokrastinera genom att göra forskning eller bläddra på Twitter eller reddit. Men min laptop kunde öppnas helt, även i ekonomiklass.

Så jag skrev.

Jag har funderat på att skriva denna essä förut. Jag skrev till och med några hundra ord en gång. Men sedan fastnade jag, och jag prokrastinerade (vanligtvis genom att jobba), och sedan övergav jag projektet.

Så, denna gång skickade jag något. Begränsningar är underbara saker.

Jag använde också samma produktivitetstrick som jag använde när jag skrev min första bok (Flexible Rails) för cirka 17 år sedan: sätt på Beethovens symfonier och spela dem i ordning från början av #1 till slutet av #9, utan att stanna förutom för att gå på toaletten. Detta tar 5 timmar och 28 minuter, vilket var ungefär den tid på flyget jag hade kvar när jag började skriva.

Jag lade sedan essän åt sidan i några månader och avslutade redigeringen en dag i juni. Eftersom jag är medgrundare till Leanpub, är denna essä också publicerad på Leanpub som en (väldigt) kort bok.

Precis som hur Seinfeld var en show om ingenting, är denna essä bokstavligen en essä om ingenting. Men jag hoppas att du gillade den och att du kanske till och med lärde dig något.