Systemd

I den här delen kommer vi:

• Gå igenom vad systemd är
• Lära oss att hantera tjänster i Linux

Systemd är en system- och tjänstehanterare för Linux. Det har funnits några sådana genom tiderna, varav SysV init var den allra vanligaste uppstartshanteraren, sedan kom Upstart och nu är det Systemd som gäller för de flesta större linuxdistributioner. Med systemd hanterar vi hur systemet skall starta upp (boota) och vi kan hantera de tjänster som vi har installerade: vi kan starta dem, stänga ner dem, starta om dem och så vidare.

Med systemd kan vi starta tjänster parallelt, vilket innebär att uppstarten av en linuxmaskin blir mycket snabbare. Systemd tar reda på vilka tjänster en specifik tjänst är beroende av och startar dem sedan i turordning. Systemd är också bakåtkompatibel, vilket innebär att vi kan använda skript för SysV init och Upstart tjänsterna.

Systemd använder sig av något som kallas units, en unit är en konfiguration av en specifik tjänst. Tjänste-units i systemd kallas namn.service och kan användas för att till exempel starta, stänga ner, starta om, aktivera och inaktivera tjänsten. Vi använder kommandot systemctl för att hantera tjänsterna:

systemctl start name.service

Startar tjänsten name

systemctl stop name.service

Stänger ner (avslutar) tjänsten name

systemctl restart name.service

Startar om tjänsten name

systemctl try-restart name.service

Startar bara om tjänsten name om den redan körs.

systemctl reload name.service

Läser in konfigurationen för tjänsten name igen. Bra när vi konfigurerat om en tjänst och vill läsa in den nya konfigurationen.

systemctl status name.service

Visar status för tjänsten name

systemctl is-active name.service

Visar om tjänsten name körs. Ungefär som status men med enklare utmatning.

systemctl list-units --type service --all

Visar status för alla tjänster i systemet.

Systemd hanterar uppstarten av linuxsystemet och bestämmer vilka tjänster som skall starta upp vid uppstart (boot) och vilka som inte skall starta upp. Vi hanterar detta med enable och disable i systemd.

systemctl enable name.service

Aktiverar tjänsten name

systemctl disable name.service

Inaktiverar tjänsten name

systemctl is-enabled name.service

Visar om tjänsten name är aktiverad eller inte.

Om vi inte skriver .service efter en tjänsts namn kommer systemd förutsätta att vi menar just .service. Om vi inte angett något annat så klart. Följande kommandon gör samma sak:

Vi visar alla installerade tjänster som körs genom att skriva:

Listan pausas skärm för skärm och vi använder PAGE-UP och PAGE-DOWN för att förflytta oss. Vi avslutar listningen genom att trycka på tangenten q.

För att visa alla tjänster och deras status (även de som inte körs) skriver vi:

Vi kan också visa status på alla tjänster med list-unit-files:

Om vi vill visa status för en specifik tjänst använder vi status:

Loaded

informerar om tjänsten är laddad, vilken sökväg den finns på och om den är aktiverad (enabled).

Active

visar om tjänsten körs just nu, och i så fall när den startades.

Main PID

visar vilket process id (PID) som startade tjänsten.

CGroup

visar information om de CGroups (control groups) som är relaterade till tjänsten.

Om vi bara vill se om tjänsten är startad eller inte använder vi is-active:

Vill vi veta om en tjänst aktiveras vid uppstart använder vi enabled:

För att starta en tjänst använder vi start:

För att stänga ner en tjänst använder vi stop:

I exemplet kommer vi stänga ner SSH-tjänsten på vår maskin. Gör inte detta om du använder SSH för att ansluta till din linuxmaskin!

Ibland behöver vi starta om en tjänst, kanske för att vi konfigurerat om den eller att den slutat svara. Då använder vi restart:

Vi kan också använda try-restart som bara startar om tjänsten om den redan körs. Detta gör att vi inte startar upp tjänster som inte redan var igång.

En del tjänster klarar av att läsa om sin konfiguration utan att starta om hela tjänsten med restart. Då använder vi reload istället:

Om vi vill att en tjänst skall starta upp när systemet startar använder vi enable:

För att se till att tjänsten inte startar upp med systemet använder vi disable:

Om du har använt Linux tidigare kanske du känner till runlevels. I SysV init var de numrerade 0 till 6. Där man valde vilken runlevel man ville att systemet skulle köras i. Vanligtvis var det runlevel 2 eller 3 för en server utan grafisk miljö och 5 för en server med grafisk miljö. I systemd heter de olika runlevels targets och vi har fortfarande sju stycken (0-6):

runlevel0.target, poweroff.target

stänger ner systemet och datorn (stänger av strömmen)

runlevel1.target, rescue.target

startar ett räddningsläge där vi kan laga ett trasigt linuxsystem

runlevel2.target, multi-user.target

startar en fleranvändarmiljö utan grafik

runlevel3.target, multi-user.target

startar en fleranvändarmiljö utan grafik

runlevel4.target, multi-user.target

startar en fleranvändarmiljö utan grafik

runlevel5.target, graphical.target

startar en fleranvändarmiljö med grafik

runlevel6.target, reboot.target

stänger ner systemet och startar om datorn

För att se vilka targets vi har laddade nu skriver vi:

För att se alla tillgängliga targets lägger vi till --all:

För att se vilken target som är standard använder vi get-default:

För att ändra target använder vi isolate, för att starta om datorn skriver vi:

För att ändra vilken target systemet skall starta upp i använder vi set-default:

För att återställa till den target vi använder när vi kör textbaserat läge skriver vi:

systemctl halt

stänger ner systemet, men behåller strömmen

systemctl poweroff

stänger ner systemet och stänger av strömmen

systemctl reboot

startar om systemet